Vår historia

1910-talet – DONUARD KUSCHAKOFF GRUNDAR FÖRETAGET

Allt började i Viborg, fortfarande en del av Finland 1914 när 25-årige Donuard Kuschakoff etablerade Karjalan Lumppu- ja Romuliike (Karelska lump- och skrotbolaget). Han samlade järnskrot, andra metaller och lump i syfte att sortera och förädla dem för industriellt bruk. Verksamheten var till en början mycket liten, men krigsförbindelser, uthållighet och hårt arbete gjorde att verksamheten sakta stabiliserades.

Första världskrigets start 1914 begränsade tillgången på de vanliga råvarorna, och verklig brist var i sikte mot krigsslutet 1916–1918. I takt med att tillgången på de vanliga råvarorna blev knapp ökade efterfrågan på metallskrot och lump. Allt som kunde samlas in såldes. Efterhand som verksamheten utökades organiserade Donuard snabbt bearbetningen och försäljningen av avfallsmaterial. Lump köptes i första hand från lumpsamlare, som reste runt med häst och vagn på landsbygden och i städerna.

1920-talet – SNABB UTVECKLING OCH TILLVÄXT

Efter första världskriget upplevde den industrialiserade världen en högkonjunktur. I Finland var hela 1920-talet en tid av snabb utveckling och tillväxt, vilket gynnade Karjalan Lumppu- ja Romuliike.

Lump köptes in från lumpsamlare och industrin. Det insamlade materialet sorterades och bearbetades efter kvalitet, färg med mera. Sorterade tyger såldes sedan för användning inom kläd-, lumppapps- och pappersindustrin. Ullen togs från gamla pälsar och såldes till spinnerier. Flock, en typ av stoppning i stoppmöbler, tillverkades genom en mekanisk process. Jutesäckar användes som utfyllnad på fartyg, pråmar och i hus.

I början var skrothanteringen en liten del av det unga företagets verksamhet. Skrot som axlar, remskivor och vagnshjul samlades in i ett lager och bearbetades för försäljning till industri, smeder och bönder. Metallen sorterades på den tiden fram för hand. Gasskärning kunde användas för att dela upp skrot.

1930-talet – DONUARD SER IN I FRAMTIDEN

I motsats till andra delar av näringslivet minskade inte den stora depressionen Karjalan Lumppu- ja Romuliikes försäljningsvolymer. Samma sak som under första världskriget hände: efterfrågan ökade på allt, och lump och järnskrot sålde bra. I Finland var det på 1930-talet vanligt att finnifiera sitt namn. Detta gjorde Donuard år 1934 då han ändrade sitt familjenamn till Kuusakoski. Under 1930-talet växte Donuard Kuusakoskis verksamhet kraftigt. Den tidigare lump- och skrotförsäljaren hade blivit en aktad affärsman som ville växa bortom Viborg och östra Finland.

Donuard träffade Oscar Moser från Helsingfors, ägare av Oy Oscar W. Moser Ab, en grossist inom icke-järnhaltiga metaller, och en textilåtervinningsverksamhet, också i Helsingfors. År 1938 köpte Donuard och hans vän och medarbetare från Viborg, Edward Himanen, lika stora andelar i Mosers företag och blev majoritetsaktieägare. Donuard Kuusakoski flyttade till Helsingfors för att leda det nya företaget och utnämnde sin äldste son, Victor Kuusakoski, till direktör för Karjalan Lumppu- ja Romuliike. Innan årtiondet var över och före kriget sålde Oscar Moser sina återstående aktier till Donuard Kuusakoski och Edward Himanen. Himanen tog hand om textilverksamheten och Kuusakoski skötte metallerna.

1940-talet – FÖRÄNDRINGAR UNDER KRIGSÅREN

Vinterkriget satte stopp för Karjalan Lumppu- ja Romuliike i Viborg och dess verksamhet flyttades till Helsingfors. Med företaget följde många av arbetarna från Viborg. År 1946, omedelbart efter slutet av andra världskriget, dog Donuard Kuusakoski, grundaren av vad som skulle bli dagens Kuusakoski Oy – ett hårt slag för företaget. Samarbetet med Edward Himanen fortsatte och Donuard hade redan delegerat ansvar till sina söner Victor och Rafael. Sönerna tog vid där fadern slutade. Kriget hade skapat ett överskott av metallskrot och Finlands stridsflygplan, som Parisfreden hade beordrat skulle skrotas, överlämnades till Kuusakoski. Detta var en betydande källa till material för företaget och gav upphov till planeringen av ett aluminiumsmältverk.

1950-talet – VICTOR OCH RAFAEL FORTSÄTTER OCH UTVECKLAR FADERNS ARBETE

Kostnaderna ökade efter kriget eftersom ransoneringen långsamt rullades tillbaka. Detta gjorde finska produkter mindre konkurrenskraftiga. I början av 1950-talet räddade den ekonomiska expansionen som följde av Koreakriget metall- och träbearbetningsindustrin när priserna började stiga. I synnerhet växte metallindustrins export till Sovjetunionen. Oscar Moser, den gamla affärspartnern till familjen Kuusakoski, ville äntligen gå i pension i slutet av 1950-talet och sälja resten av sitt innehav. Familjen Kuusakoski köpte hans aktier och Victor Kuusakoski blev chef för Oy Moser Ab. Större anläggningar krävdes för en växande industriverksamhet och för att inrymma nya maskiner, som till exempel en Morgan-ugn för kopparbearbetning och Ponzen 2000, en aluminiumsmältnings- och raffineringsanläggning, som inkluderade en roterande ugn, försmältugn, en omvandlare och en gjutmaskin.

1960-talet – KUUSAKOSKI OY

Namnet Oy Moser Ab passade de nya ägarna dåligt, så företaget döptes om till Kuusakoski Oy.

Hela 1960-talet präglades av snabb tillväxt. Kuusakoski Oy fokuserade mer på sin specialitet, aluminiumraffinering, inklusive forskning och utveckling. Företagets laboratorium i Kauklahti växte till en av Finlands mest framstående inrättningar för metallegeringsanalys. Kuusakoski Oy nådde en stor milstolpe med sitt första stora exportkontrakt med Volkswagen, en av världens största biltillverkare. Volkswagens kvalitetskrav på sina råvaror var då och är än i dag bland de strängaste i världen. Detta gav Kuusakoski Oy en ”officiell” kvalitetsstämpel.

1970-talet – INRIKESEXPANSION OCH STOR INVESTERING I HEINOLA

När Finland trädde in i 1970-talet fanns ett behov av att börja skrota bilar. På grund av den kraftiga personbilsutvecklingen hopade sig skrotbilar på soptippar och orsakade miljöskador. I samarbete med stålindustrin hittade Kuusakoski Oy en lämplig plats för en bilkrossningsanläggning i landsbygdskommunen Heinola nära Myllyoja järnvägsstation. Bilkrossutrustningen tillverkad av det tyska företaget Lindeman, den första i sitt slag i Finland, installerades i Heinola 1972.

Bilkrossverket var starten på företagets expansion i Heinola och följdes av ett aluminiumsmältverk. Företaget expanderade snabbt i Heinola samtidigt som investeringar i ny teknik gjordes. Nya metoder under 1970- och 80-talen inbegrep slaggbearbetning, spåntorkning, sjunk/flyt-tankar, smältpunktssortering och en specialkross. Miljöproblem togs också upp i Heinola. Kuusakoski var bland de första företagen att installera rökgasskrubbrar. Heinola fick denna utrustning så tidigt som 1976.

Tack vare de nya tekniska lösningarna utvecklades produktionsanläggningen i Heinola till en av världens mest mångsidiga skrotanläggningar under de första tio åren av verksamheten.

1980-talet – INTERNATIONALISERING OCH MILJÖTEKNIK

På 1980-talet förstod Kuusakoski den nya tidens krav. Precis som fallet var med Viborg i början hade Finland nu blivit för litet för företaget. Företaget fortsatte att utveckla sin inhemska inköpsorganisation och startade en aggressiv expansion i Finland och utomlands.

Det första utländska företagsförvärvet skedde i Norge då Kuusakoski Oy köpte en majoritetsandel i Aluminiumsmelteriet A/S. Kuusakoski fortsatte att expandera globalt under hela 1980-talet. Dotterbolag i USA, Europa, Ryssland och Sydostasien grundades. Kuusakoski-koncernen har behållit sitt globala nätverk för inköp av råvaror och produktionsmarknadsföring till i dag.

Ny mark bröts inom design och försäljning av skrotåtervinningsteknik. Kuusakoski Engineering började leverera moderna integrerade skrotåtervinningsanläggningar till kunder på nyckelfärdig basis, utformade utifrån både kommersiella intressen och miljökrav.

1990-talet – STARK INTERNATIONELL EXPANSION FORTSÄTTER

I början av 1990-talet började Kuusakoski expandera österut. Kuusakoski såg en stor potential för återvinning i Ryssland. Det första samriskbolaget grundades i Petrozavodsk 1991. Detta följdes 1993 av verksamhet i S:t Petersburg och återigen i Viborg. De baltiska länderna blev också en viktig ny region att utveckla metallåtervinningen i. Materialvolymerna för elektriska och elektroniska apparater växte, och företaget påbörjade aktiv forskning kring återvinningslösningar för dessa.

2000-talet – AVGÖRANDE AKTÖR FÖR ATT ETABLERA PRODUCENTANSVARSSYSTEMET FÖR ELEKTRISK OCH ELEKTRONISK UTRUSTNING

I början av 2000-talet expanderade Kuusakoski fortfarande och köpte upp företag för återvinning av elektrisk och elektronisk utrustning. Mängden elektronik i hemmen växte och företaget förberedde sig för ett producentansvarssystem i Finland, Sverige och de baltiska länderna. EU:s WEEE-direktiv antogs 2003 och Finland implementerade EU:s återvinningsdirektiv 2005. Kuusakoski spelade en viktig roll i uppbyggnaden av det nationella systemet. År 2009 startade Kuusakoski ett samriskbolag i Philadelphia i USA, specialiserat på återvinning av elektrisk och elektronisk utrustning.

2010-talet – STORA INVESTERINGAR I MATERIALBEARBETNING MED FLER SAMRISKBOLAG

År 2010 lade Kuusakoski SWEEEP Kuusakoski till sin återvinningsverksamhet – ett samriskföretag som är ett av Storbritanniens ledande återvinningsföretag av elektrisk och elektronisk utrustning. För att stärka positionen på den amerikanska marknaden för elektronikåtervinning startade Kuusakoski ett samriskbolag 2011 med Vintage Tech Recyclers, en prisbelönt specialist inom elektronikåtervinning.

Kuusakoski investerade i en modern återvinningsanläggning i industriell storlek i Lahtis, som 2012 startade sin verksamhet som Ekopark Lahti. Den totala investeringen uppgick till 23 miljoner euro – företagets största på tio år. Anläggningen producerar bränsle till Lahti Energias kraftverk. Under 2013 kompletterades Ekopark Lahti med ett omfattande forsknings- och utvecklingscentrum som bedriver egen forskning och samarbetar brett med bland annat universitet. Genom att bygga ett eget forskningscentrum förbättrade Kuusakoski konkurrenskraften som ett av världens ledande återvinningsföretag.

Mot slutet av decenniet investerade Kuusakoski kraftigt i materialbearbetning, en ny aluminiumsmältugn och en anriknings- och avfallsraffineringsanläggning i Heinola. Den nya, toppmoderna aluminiumsmältugnen stod färdig 2018 och minskade förbrukningen av salt och energi avsevärt jämfört med rotationsugnen. Detta minskade också mängden saltslagg som genereras som en biprodukt vid aluminiumsmältningen. Den nya ugnen är också mer effektiv när det gäller att förädla blandat aluminiumskrot och skrot med låg kvalitet.

Bygget av en anläggning för anrikning och rejektraffinering påbörjades 2018. När den stod klar kunde den återvinna och förädla nästan all metall från krossningsprocessens restavfallsström, alltså ”rejektmaterial”. Den totala investeringen uppgick till ungefär 14 miljoner euro.

2020-talet – ARBETE FÖR ATT BLI NUMMER ETT FÖR KUNDER INOM ÅTERVINNINGSTJÄNSTER OCH UTVECKLA ETT ANSVARSFULLT FÖRETAG

Rejektraffinaderiet i Heinola startade verksamheten i början av 2020. Anläggningens utformning var ett delat projekt med det finska företaget RecTec Engineering Oy, som delvis ägs av Kuusakoski. Anläggningens processer återvinner metaller ur rejektmaterial, krossprocessens restavfall, som hittills betraktats som farligt avfall i industrin. Också återstående material kan återvinnas till bränsle, vilket ytterligare minskar mängden avfall för deponi. Rejektraffinaderiet bearbetar 70 000 ton material årligen.

Under hundra år i branschen har vårt företag expanderat och utvecklats avsevärt. I dag köper vi in återvinningsmaterial från de nordiska länderna, de baltiska länderna, Storbritannien och USA, och återvinningskoncernen har närmare 1 000 medarbetare. Vi är en pålitlig pionjär inom den cirkulära ekonomin och ett decennier gammalt familjeföretag, vars styrka fortfarande bygger på kompetenta medarbetare och grundmurad expertis inom material, återvinning och miljöteknik.